Italien

2017-10-03  14:47

2017-10-03  14:53

Den 22:a februari 1281 valdes Martin IV, född Simon de Brion, till den sista påven under "Viterbo-perioden". Han valdes efter en turbulent konkav som varade i sex månader. Stadens medborgarledare, Annibaldo Annibaldi, hade ingripit i konklaven och förhindrat Kardinals Protodiakonen, Matteo Rubeo Orsini, från att delta och hade med soldater tagit sig in i konklaven för att arrestera två kardinaler. Som ett resultat skulle Martin IV komma att utfärda ett dekret som beordrade att Viterbo skulle överges som en påvligt residens. Efter detta kom Viterbo aldrig mer att vara påvligt residens under någon längre period. Martin valde, med tanke på den Roms fientlighet mot en fransk påve, att krönas i katedralen i Orvieto. Totalt kom fem påvar att väljas i Palazzo dei Papi. Palatset, i likhet med stora delar av Viterbo, skadades svårt då staden bombades av de allierade den 17:e januari 1944.

2017-10-03  15:04

2017-10-03  15:04

För att vara en italiensk katedral har den i Viterbo ovanligt få äldre målningar av intresse, endast två stycken. Den Uppståndne Jesus med Fyra Helgon, troligen av Girolamo da Cremona. Girolamo var förutom tavelmålare även illuminatör och bok illustratör. Som konstnär var han influerad av Andrea Mantegna. En annan tänkbar konstnär bakom tavlan kan vara Liberale da Verona, även han starkt influerad av Mantegna och av Jacopo Bellini.

2017-10-03  15:06

Katedralen hade sin storhetstid under andra halvan av 1200-talet då påvarna residerade i Viterbo, två av dem begravda i katedralen, Alexander IV och Johannes XXI. Exakt var Alexanders kvarlevor idag ligger är det ingen som vet då hans grav av någon anledning revs under renoveringen på 1500-talet. Johannes grav har flyttats runt i kyrkan flera gånger men han har fortfarande kvar locket från sin ursprungliga sarkofag. Johannes, född Peter Juliani i Lissabon, var, förutom Damasus I från det romerska Lusitania, den ende portugisiske påven. Han identifieras ibland med vetenskapsmannen Petrus Hispanus som skrev böcker i allt från farmakologi till logik, vilket skulle göra honom till den enda påve som varit utbildad läkare. Johannes dödades då taket på det nybyggda arbetsrum och bibliotek han låtit uppföra i påvepalatset störtade in. Efter sin död anklagades han för att ha ägnat sig åt svartkonst, något som ofta drabbade påvar födda utanför Italien och som dessutom hade sin bakgrund i naturvetenskap snarare än teologi. Dantes Paradiso placerar "Pietro Spano" i Solens Sfär tillsammans med andra stora teologer.

2017-10-13  15:07

Den andra målningen av intresse i katedralen är en Madonna och Barnet av en okänd konstnär från 1100-talet. Målningen, som tycks vara en äldre version av Salus Populi Romani från Santa Maria Maggiore i Rom. Målningen flyttades hit från en mindre lokal kyrka.

2017-10-03  15:52

Precis som Viterbos katedral så kan San Francesco skryta med två påvegravar, Klemens IV och Hadrianus V. Klemens dog i Veterbo och hade önskat att begravas i dominikanerkyrkan Santa Maria in Grandi, men då mirakel skedde vid hans grav ville biskopen istället att han skulle begravas i katedralen. En dragkamp uppstod mellan biskopen och dominikanerna om Klemens, pilgrimerna och deras pengar, och kroppen och graven kom att flyttas fram och tillbaka mellan de båda kyrkorna, och inte alltid samtidigt, vid ett tillfälle hade katedralen graven, medans dominikanerna hade kroppen. Till slut hamnade dock både kroppen och graven i Santa Maria in Grandi, där de fanns fram till slutet av 1800-talet. I samband med Italiens enande uppstod en konflikt mellan det nya Italien och påven, som vägrade att ansluta Rom till Italien, med mindre än att han själv fick bli statsöverhuvud. Detta ledde till en anti-katolsk reaktion i Italien och flera kyrkor konfiskerades, bland annat Santa Maria in Grandi som med det intilliggande klostret omvandlades till ett fängelse. Detta ledde dock till protester bland lokalbefolkningen för den brist på respekt man visat "deras" påve och 1890 fick graven sin nuvarande placering i San Francesco della Rocca. Graven förstördes dock nästan helt under 17:e januari bombningen, undantaget var sarkofagens lock som mirakulöst klarade sig.

2017-10-03  15:53

När påve Hadrianus V dog i Viterbo den 18 augusti 1276 efter bara 38 dagar som påve var han den tredje påve som dött under året. Innan sin död hade påven uttryckt en önskan att begravas med sin familj i Genua. I Viterbo kunde man dock inte motstå prestigen att få ännu en påvegrav och då Hadrianus bror var begravd i staden så kunde man ju hävda att han begravdes tillsammans med sin familj då man lät begrava honom i San Francesco della Rocca. Medans Klemens gravmonument idag är ihop pusslat av fragment som återfanns efter bombningarna så ser Hadrianus V i princip ut så som arkitekten Arnolfo di Cambio designade det på 1200-talet.

2017-10-13  16:04

Kyrkan är en mindre basilika (Basilica minor) som började uppföras 1237, på land donerad av påven Gregorius IX till Franciskaner Order. Det befintliga Palazzo degli Alemanni från 1208 införlivades i klosterkomplexet som fogades till kyrkan. Byggnaden restaurerades på 1500- och 1600-talet, med tillägg av barockelement vilka täckte över de ursprungliga romanska. Kyrkan skadades mycket svårt under 17:e januari bombningarna och kunde inte återöppnas förrän 1953 . Under denna återuppbyggnad försökte man återställa kyrkan till sitt ursprungliga skick och många av barockelementen avlägsnades.

2017-10-03  16:04

Pietà av Tommaso Masini. Masini föddes i Peretola utanför Florens, och är idag framförallt ihågkommen som en nära vän och medarbetare till Leonardo da Vinci.

2017-10-04  09:12

Villa Farnese, även känd som Villa Caprarola, är ett palazzo cirka 50 kilometer nordväst om Rom. Villan ligger ovanför Caprarola där den dominerar omgivningen. År 1504 förvärvade kardinal Alessandro Farnese, den framtida påven Paul III, godset i Caprarola och gjorde planer för att uppföra ett befäst slott eller rocca, ritat av arkitekterna Antonio da Sangallo den yngre och Baldassare Peruzzi. Planritningar av Peruzzi. Det femkantiga fästningsfundamenten uppfördes förmodligen mellan 1515 och 1530 och blev grunden på vilken den nuvarande villan; så den övergripande formen av villan var förutbestämd av rocca fundamenten. Därefter planerade kardinal Alessandro Farnese, ett sonson av påven Paul III, att förvandla denna delvis byggda befästa byggnad till en villa och 1556 anlitade han Giacomo Barozzi da Vignola som arkitekt. Byggnadsarbetet påbörjades 1559 och Vignola kom att fortsätta arbeta på villan vid Caprarola fram till sin död i 1573. Familjen Farnese var impopulär hos den följande påven, Julius III, och Alessandro Farnese beslutade sig att dra sig tillbaka från Vatikanen under en period. Han valde då att slå sig ned i Caprarola, som ligger både nära men ändå långt nog från Rom.

2017-10-04  10:06

Villans har fem våningar, varje våning med en specifik funktion. De viktigaste rummen ligger på första våningen där en stor central loggia (nu inglasad) ser ner över staden, dess huvudgata och det omgivande landet. Rummet är efter sina fresker känt som Herkules rum och användes som en sommar matsal. Freskerna visar dels Herkules tolv storverk, men främst hur Herkules, genom att stöta ett spjut i marken, skapar den närliggande Vicosjön, en historia hämtad från Severius kommentarer till Aeneiden. Rummets ena kortände har en grottliknande fontän med skulpturer uppförda av Curzio Maccarone. Syftet med fontänen var att ge svalka under måltiderna. Landskapet med floden som rinner fram till fontänen är utfört antingen av Francesco da Tivoli eller möjligen El Greco, som under sin tid i Rom bodde som gäst hos Alessandro Farnese. Fontänens sex små statyer var ursprungligen antika men restaurerades under 1500-talet. Kring fontänen finns målningar föreställande de viktigaste av Farneses besittningar.

2017-10-05  10:38

Monterozzi-nekropolen är en etruskisk gravplats på en kulle öster om Tarquinia. Nekropolen har cirka 6 000 gravar, av vilka de äldsta är från Villanovaperioden, 800-talet f.Kr. och de yngsta från den romerska eran. Cirka 200 av gravarna är dekorerade med freskomålningar. De äldsta Villanovagravarna är enkla runda gravar huggna i sten att förvara kremerings aska i. Mot slutet av 700-talet f.Kr. dyker de första gravkamrarna upp, familjegravar för den nya aristokratin. Cirka 600 gravkullar fortfarande synliga på 1800-talet, varav de flesta jämnades med marken efter att ha grävts ut.

2017-10-05  11:33

Gravkullarna täckte vanligtvis en underjordisk kammare uthuggen in i berget, innehållande sarkofager och personliga ägodelar till den avlidne och många av dem har väggmålningar. Jonglör graven, daterad till cirka 510 f.Kr., består av en enda kammare dekorerad med väggmålningar på samtliga väggar. På ändväggen med en blå panter och ett rött lejon, under vilka ett begravningsspel uppförs för att hedra den avlidne, som visas sittande på en pall där han fungerar som åskådare och domare tittande på vad som kan vara två jonglörer, en kvinna som balanserar en ljusstake på sitt huvud, något som kanske har med jongleringsakten att göra, samt en musiker spelande en dubbel flöjt.

2017-10-05  11:13

Leopardgraven är daterad till cirka 470 f.Kr. och har bland de bäst bevarade målningarna på Monterozzifältet. Under två leoparder utspelar sig en bankett. Tre elegant klädda par ligger till bords och serverar av två pojkar. I överensstämmelse med konventioner etablerade i Mellanöstern, Egypten och det arkaiska Grekland avbildas kvinnorna som bleka och männen mörka. Arrangemanget med tre par kan vara en föregångare det senare romerska triclinium, där tre kline (schäslonger) vid måltider placerades kring varje bord. Mannen på den högra högra soffan håller upp ett ägg, en symbol för återfödelse, medans de andra gästerna håller lagerkransar. Scenen anses vanligtvis föreställa den avlidnes begravningsbankett eller den familjemåltid som skulle hållas på årsdagen till hans död. Scenen verkar äga rum utomhus, bland smala träd och vegetation, kanske under en tak. Den etruskiska traditionen med män och kvinnor som ligger till bords tillsammans sågs som något oerhört degenererat bland såväl greker som romare. Konstnärligt är figurerna betydligt stelare och mindre graciösa än i många av de andra gravarna.

2017-10-05  11:16

I De Blå Demonernas Grav är döden inte längre bara fest och dans utan har nu blivit en resa till en farlig plats där demoner lurar. Fresken på den högra väggen visar en kvinnlig avliden. Längst till vänster om scenen finns en båt styrd av Charun, de dödas färjekarl. Ett band hänger på båten. En kvinna som rymmer en kvist i sin hand står på stranden. Hon har en hand placerad på huvudet på en ung pojke framför sig. De möts och hälsas av en annan kvinna till höger, flankerad av två demoner. En demon verkar leda henne mot kvinnan och pojken, men den andra håller henne runt midjan och försöker stoppa henne. Längst till höger på scenen visas två större demoner. Den blå demonen, till vänster, sitter på en sten med ormar i händerna. Han är vänd mot den svarta demon (vilken inte syns på fotot) till höger, som närmar sig med blottade tänder, klor och uppspärrade ögon. Liksom många andra element i den etruskiska religionen är demonerna troligen inspirerade av den grekiska religionen. Den svarta demonen har en viss likhet med skildringar av Thanatos medans den blå demonen liknar Eurynomos.

2017-10-06  12:40

Staden grundades av etruskerna för mer än 2500 år sedan och var även Bonaventuras födelseplats, även om huset där han föddes för länge sedan fallit över klippkanten. Vid 1500-talet började Civita di Bagnoregios betydelse att minska, för att överkuggas dess tidigare förort Bagnoregio, en kilometer öster ut. Mot slutet av 1600-talet tvingades även biskopen och stadens styre att flytta till Bagnoregio på grund av en större jordbävning som påskyndade erosionen och den gamla stadens förfall. Under 1800-talet blev Civita di Bagnoregios till en ö då erosionshastigheten ökade och erosionen nådde leran under stenlagren där dagens bro ligger. Bagnoregio fortsätter som en liten men välmående stad, medan den gamla staden blev känd som La città che muore, "Den Döende Staden". Civita di Bagnoregio, som idag enbart kan nås via en gångbro, har på vintrarna färre än tio bofasta innevånare men har nyligen nyligen blivit ett populärt turistmål på grund av att stadens byggnader stått i det närmaste orörda i århundraden.

2017-10-08  10:42

Det pittoreska landskapet runt Tibur hade gjort området till ett populärt plats för villor och lantliga sommarresidens. Det sägs ha varit speciellt populärt bland människor från den iberiska halvön bosatta i staden Rom. Detta kan ha bidragit till Hadrianus val av platsen; även om han föddes i Rom kom hans föräldrar från Spanien och han kan ha blivit bekant med området under sin uppväxt. Det är även möjligt att platsen ursprungligen tillhörde hans hustru Vibia Sabina, vars familj hade stora markinnehav. Komplexet innehåller mer än 30 byggnader, som täcker minst 250 tunnland, ett område större än staden Pompeji, av vilka mycket fortfarande är outgrävt. Villorna var vanligtvis placerade på kullar, men med sina fontäner, pooler och trädgårdar krävde Hadrians villa rikliga vattenkällor, som tillfördes av de akvedukter som även gav vatten åt Rom, inklusive Aqua Anio Vetus, Aqua Anio Novus, Aqua Marcia och Aqua Claudia. För att kunna utnyttja dessa källor måste villan ligga på land lägre än akvedukten. Under de senare åren av hans regeringstid styrde Hadrianus i praktiken imperiet från villan. Han började använda villan som sin tjänstebostad omkring år 128 e.Kr. Ett stort hov bodda permanent på platsen och ett stort antal besökare och byråkrater måste kunna underhållas och tillfälligt inrymmas på plats. Postväsendet upprätthöll kontakten med Rom 29 kilometer bort, där de olika regeringsdepartementen fanns.

2017-10-08  11:14

Efter Hadrianus död användes villan då och då av några av hans efterträdare. Byster av Antoninus Pius (138-161), Marcus Aurelius (161-180), Lucius Verus (161-169), Septimius Severus och Caracalla har hittats bland ruinerna. Möjligen bodde även Zenobia, den avsatte drottningen av Palmyra, här på 270-talet. Under det romerska imperiets nedgång på 300-talet förföll villan gradvis och förstördes delvis då värdefulla statyer och marmor togs bort. Anläggningen användes som lager av båda sidor under det destruktiva gotiska kriget (535-554) mellan östgoterna och bysantinerna. Man har hittat rester av kalkugnar, där marmor från komplexet brändes för att utvinna kalk till byggnadsmaterial. Byggnadsmaterial återanvändes också av de kristna för att bygga basilikor och andra byggnader.På 1500-talet lät kardinal Ippolito II d'Este bort mycket av kvarvarande marmor och statyer i Hadrianus villa för att dekorera sin egen Villa d'Este inte långt därifrån

2017-10-08  13:12

Villan, framförallt känd för sina fontäner, beställdes av kardinal Ippolito II d'Este (1509-1572), andra son till Alfonso I d'Este, hertigen av Ferrara och dotterson till påven Alexander VI genom sin mor Lucrezia Borgia. Familjen Este hade varit härskare i Ferrara sedan 1393 och var kända som konstmecenater och beskyddare av renässansens humanistiska forskare. Som en andra son var Ippolito förutbestämd för en karriär inom kyrkan; han utnämndes till ärkebiskop av Milano bara tio år gammal. Vid 27 års ålder skickades han till det franska hovet, där han blev rådgivare åt den franske konungen François I och blev 1540 medlem av kungens privata råd. Vid trettio års ålder, på begäran av kungen, gjorde påven Paul III d'Este till kardinal. Tack vare sina kyrkliga och kungliga förbindelser blev han en av tidens rikaste kardinaler. Han verkade vara förutbestämd att bli påve och använde alla sina pengar och inflytande för det målet, men vid tiden för reformationen och konciliet i Trent, kom hans extravaganta livsstil att ligga honom  i fatet. Hans första kandidatur för den påvliga positionen, 1549, med stöd av den franske kungen, blockerades av den habsburgska kejsaren. D'Este drog då omedelbart tillbaka sin egen kandidatur och stödde istället Habsburgskandidaten och belönades av kardinalkollegiet den 3 december 1549 med en livstidstjänst som guvernör i Tivoli. Denna nya titel passade d'Este, eftersom han redan var en passionerad samlare av antikviteter, och det gav honom jurisdiktion bland annat över platsen för Hadrianus villa som nu grävdes ut. Han gav dock aldrig upp sin ambition att bli påve. Han var fem gånger kandidat för påveposten, men valdes aldrig.

2017-10-08  13:28

På 1500-talet var den nedre trädgården, nedanför fiskdammarna och längst från huset, ursprungligen till stor del en köksträdgård. Den nedre trädgårdens centrum var uppdelad i sexton stora rutor, med en pergola i mitten av varje sektion, omgiven av bäddar av medicinalväxter, blommor och stora krukor med fruktträd. De viktigaste stigarna som delade trädgården var täckta med spaljéer på vilka det växte vindruvor, ljung och jasmin. I mitten fanns en stor träpaviljong, som innehöll fyra små fontäner i form av vattensprutande blommor. Pergolorna och paviljongen revs i början av 1600-talet och ersattes av Cypress Rotondan, en cirkulär passage som ursprungligen hade sexton cypresser vilken erbjöd skugga för besökare och utsikt över resten av trädgården, fontänerna och Villan högt ovanför. På 1800-talet var cypresserna enorma och var bland de mest kända inslagen i Italiens trädgårdar, målade av konstnärer och inspirerande musik av Franz Liszt och poesi av Gabriele d'Annunzio. Två av de ursprungliga cypresserna finns ännu kvar; övriga cypresser och lagerhäckar planterades i slutet av 1900-talet. Den mest kända fontänen i den nedre trädgården är fontänen Diana av Efesos, även kallad Moder Naturs fontän. Denna staty stod ursprungligen bredvid Orgelfontänen men flyttades till den nedre trädgården av Alessandro d'Este på 1500-talet. Statyn är gjord av den flamländska skulptören Gillis van den Vliete 1568, och är troligen en kopia av den klassiska romersk staty av Diana av Efesos från andra århundradet som idag finna på Nationalmuseet i Neapel. Den står i en konstgjord grotta där strålar av vatten sprutar från gudinnans många bröst.