2019-09-09  14:37  Honorius IV (påve 1285-1287)

Efter att påve Honorius IV dött den 3 april 1287 hölls en konklav i Rom, i påvepalatset intill Santa Sabina, där Honorius hade dött. Detta var i enlighet med konstitutionen Ubi Periculum som instiftats av påven Gregorius X. I början, i april, fanns det tretton kardinaler i Rom, vilka inte kunde enas i sitt val av en efterträdare. Efter att sex av kardinalerna inom loppet av några månader dött, antagligen i någon form av epidemi, beslutade alla utom en, Jerome Masci, att återvända hem. Inte förrän året efter träffades åter de sju återstående kardinalerna och valde nu enhälligt Jerome Masci till påve. Han blev den första påve att komma från franciskanerordern och valde namnet Nicolaus IV. Vid sin död begravdes Nicolaus på egen begäran i en antik urna under golvet i Maria Maggiore för att vanligt folk skulle kunna gå över honom. Urnan hittades under en renovering 1572 och kardinal Montalto, den blivande påve Sixtus V, lät Domenico Fontana uppföra att gravmonument till Nicolaus.

2019-09-09  14:37  Clemens IX (påve 1667-1669)

Giulio Rospigliosi föddes 1600 in i en adels familj i Pistoia i storhertigdömet Toscana. Han studerade vid Seminario Romano och senare hos jesuiterna vid universitetet i Pisa. Han tog doktorsexamen i teologi, filosofi och både kyrko- och civilrätt. Han kom sedan att arbeta nära påven Urban VIII i den diplomatiska kåren. Rospigliosi skrev även poesi, dramer och operalibretton, han beställde verk av Nicolas Poussin och blev god vän med Bernini. Han utsågs till kardinal av påve Alexander VII och vid dennes död till påve, då han efter sin tid som diplomat hade ett gott förhållande till såväl den franska som den spanska fraktionen bland kardinalerna. Han regerade under namnet Clemens IX. Politiskt blev hans tid som påve relativt händelselös, i stället ägnade han sig åt sitt konstintresse och beställde flera stora verk av Bernini, som änglarna på Ponte Sant'Angelo och S:t Peterskyrkans kolonnad. Clemens begravdes först i S:t Peterskyrkan, men flyttades senare till Santa Maria Maggiore, där han begravdes under golvet. En kenotaf av Berninis elev Ercole Ferrata restes mitt emot Nicolas IV:s gravmonument.

2019-09-09  14:42

Salus Populi Romani antas ha kommit från Kreta år 590 e.Kr. under påve Gregorius den stores pontifikat, som personligen välkomnade ikonen vid dess ankomst till Rom i en blomsterklädd båt längst floden Tibern. Den är en av flera ikoner som enligt legenden målades av evangelisten Lukas efter korsfästelsen då Maria sägs ha flyttat in i hans hem.

2019-09-09  14:55

Gian Lorenzo (eller Gianlorenzo) Bernini var en av sin tids viktigaste arkitekter som även ägnade sig åt skulptur, måleri, författarskap och möbeldesign. På 1630-talet hade han ett förhållande med en gift kvinna, Costanza, hustru till hans verkstadsassistent Matteo Bonucelli. Bernini såg henne som sitt livs stora kärlek, ända tills han fick reda på att även hans yngre bror Luigi hade ett förhållande med henne. Med mord i sinne och en kniv i hand jagade han sin lillebror genom Roms gator tills  denne slutligen sökte skydd inne i Maria Moggiore. Han skickade istället en av sina tjänare, beväpnad med en rakkniv, hem till Costanza där han överföll henne. Tjänaren dömdes till fängelse för knivöverfallet och Costanza dömdes till fängelse för äktenskapsbrott. Bernini själv benådades av påve Urban VIII men tvingades strax efteråt ingå ett äktenskap arrangerat av påven. Giftermålet tycks dock ha fungerat väl och resulterade i elva barn. Bernini fortsatte att arbeta ända till ett par veckor före  sin död, de stora arbetena i Rom uteblev dock efter att hans vän Clemens IX dog efter knappt två år som påve. Ursprungligen hade ett stort  gravmonument planerats till Berninis minne, men det hela rann ut i sanden och istället vilar han idag efter en enkel begravning i en enkel grav i Santa Maria Maggore.

2019-09-09  15:00  Pius V (påve 1566-1572)

Pius V skrev i sitt testamente att han ville begravas i sin födelsestad, Bosco, i vad som då var storhertigdömet Milano. Vid sin död, på grund av njursten, 1572, kom han istället att få sin första grav i S:t Peterskyrkan. Kroppen flyttades senare till Maria Maggiore och ett stort monument uppfördes till honom ritat av Domenico Fontana. Silvermasken Pius idag bär tillverkades 1904 utifrån hans ursprungliga dödsmask.

2019-09-09  15:01  Sixtus V (påve 1585-1590)

Då påve Sixtus V i augusti 1590 dog i Quirinalpalatset balsamerades hans kropp och begravdes i Santa Maria Maggiore, i samma kapell som Pius V och med ett gravmonument ritat av Domenico Fontana. Hans hjärta och viscera placerades vid balsameringen i ett terrakottakärl. Kärlet placerades i kryptan till Santi Vincenzo e Anastasio a Trevi, den lokala kyrkan närmast Quirinalpalatset. Traditionen att placera de påvliga inälvorna i Santi Vincenzo e Anastasio pågick fram till 1914, då Pius X valde att inte låta sig kremeras. Kryptan kom åter till användning 1981 då Mehmet Ali Ağca skottskadade Johannes Paulus II och delar av hans mage fick opereras bort, dessa placerades då med de övriga påvliga inälvorna i kryptan.

2019-09-09  16:55

Basilikans ursprungliga ingång är idag helt stängd helt på grund av ombyggnadsarbeten som utförts under senare århundraden, och ingenting återstår av kyrkans ursprungliga 500-tals narthex, med undantag för de trädörrarna gjorda ungefär samtidigt som kyrkan grundades. Dörrarna hade ursprungligen 28 snidade träpaneler, varav 18 återstår idag, och varav en föreställer Jseus korsfäst mellan de två tjuvarna. Detta kan vara världens äldsta daterade idag bevarade avbildningen av den korsfäste Jesus.

2019-09-09  16:57

År 1220, fyra år efter att Honorius III godkänt dominikanerorden bjöd han in Sankt Dominic, ordens grundaren, att ta hem vid kyrkan Santa Sabina för att grunda ett kloster här. Det blev dominikanerordens första studium i Rom. Den 5 juni 1222 överfördes kyrkan formellt till dominikanerordens ägo. Ovanpå en spiralkolonn ligger en rund svart sten, kallad en Lapis Diaboli, "djävulssten", då den enligt legenden kastades av djävulen mot S:t Dominic då han satt och bad. Stenen missade slog och slog ned i en marmorplatta på golvet vilken täckte benen över flera martyrer, vilken krossades. Än i dag kan den krossade plattan ses i kyrkans golv. I själva verket gick marmorplattan sönder då Domenico Fontana, under kyrkans restaurering 1587, skulle flytta martyrernas gravplats. Bitarna kastade först bort, men kom senare att sättas tillbaka.

2019-09-09   16:57

Placerad på toppen av Aventinen, den sydligaste av Roms sju kullar är Santa Sabina den äldsta romerska basilikan i Rom som bevarar sin ursprungliga kolonnerade rektangulära plan och arkitektoniska stil. Mycket av byggnadsmaterialet till basilikan, som till exempel de 24 korintiska kolonnerna av marmor från Prokonnesos, kommer från ett Juno tempel som revs för att göra plats för kyrkan.

2019-09-09  16:58

Mosaikdekorationer täckte en gång i tiden kyrkans alla väggar. Idag återstår endast en metrisk inskrift i guldbokstäver mellan två kvinnliga figurer, symboliserande Ecclesia ex circumcisione och Ecclesia ex gentibus.

2019-09-10  08:56

I Korsets kapell finns krucifixet genom vilket Jesus talade till den Heliga Birgitta.

2019-09-10  09:05

En kyrka har funnits nära denna plats sedan 400-talet, men kyrkan fick sin nuvarande plats och allmänna utformning under påven Hadrianus I omkring år 780 för att hysa relikterna av Sankta Praxedis (italienska: S. Prassede) och Sankta Potentiana (italienska: S. Pudenziana), döttrar till Sankt Pudens, enligt traditionen Petrus första kristna konvertit i Rom. Kyrkan byggdes ovanpå resterna av privatägda termer från 300-tals, äga av familjen Pudentiana. Påven Paschalis I (817-824) kom att gå i täten för den karolingiska renässansen, vilken leddes av kejsaren Karl den Store. Dess mål var att komma tillbaka till den ursprungliga kristendomen teologiskt och konstnärligt. Paschalis påbörjade således två ambitiösa program: att hämta martyrernas ben från katakomberna i Rom och en nästan aldrig tidigare skådad kampanj för kyrkobyggnad. Han lät utföra de fantastiska mosaikerna i Santa Pressede och han lät grävda upp mängder av skelett och flytta dem till denna kyrka.

2019-09-10  09:12

Sankt Zeno kapellet uppfördes av Paschalis I som ett begravningskapell för hans modern Theodora. Relikerna av den romerska martyren Saint Zeno fördes till detta kapell under Pasqualis från Praetextatus katakomberna. Väggar och tak i kapellet är helt täckta av mosaiker i bysantinsk stil.

2019-09-10  09:12

Här finns en del av pelaren på vilken Jesus pryglades och torterades innan sin korsfästelse i Jerusalem. Reliken skall ha hittats i början av 300-talet av Sankta Helena (mamma till den romerska kejsaren Konstantin I) som åttio år gammal åkte på en pilgrimsfärd till det heliga landet, där hon grundade kyrkor och hittade mängder av reliker förknippade med Jesu korsfästelse. Kardinal Giovanni Colonna, påvligt sändebud till det heliga landet, skall år 1223 ha fått denna artefakt och fört den till Rom.

2019-09-10  10:43

Ryttarstaty av Marcus Aurelius omnämns inte i några antika litterära källor, men den uppfördes med all sannolikhet 176 e.Kr., tillsammans med många andra utmärkelser med anledning av hans seger över de germanska stammarna (som kan ses i början av Ridley Scotts film Gladiator), eller år 180 e.Kr. strax efter hans död. Det fanns åtskilliga ryttarstatyer i Rom vid denna tid: sena kejserliga beskrivningar av stadens distrikt listade 22 sådana statyer, kallade equi magni, ryttarstatyer som är större än i naturlig storlek, precis som monumentet till Marcus Aurelius. Den sistnämnda statyn är emellertid den enda som har överlevt till nutid, möjligen för att den felaktigt kan ha antagits föreställa kejsar Konstantin, och antog snart symboliskt värde för alla dem som ville presentera sig som arvingar till det kejserliga Rom.

2019-09-10  10:44

Det är oklart var statyn ursprungligen var placerad, men troligen på Forum Romanum, eller på Piazza Colonna där ett tempel till Marcus Aurelius fanns och där Marcus Arrelius-kolonnen står än idag. Efter att ha stått en tid på Lateranen flyttades beordrade påven 1458 att statyn skulle flyttas till Capitolium, centrum för staden Roms styre. Michelangelo fick i uppdrag att renovera statyn och passade då på att rita om hela piazzan där den skulle stå. 1979 visade en genomgång att statyn var allvarligt korroderad och sprickor upptäcktes främst i hästens ben. Statyn plockades nu ned för att renoveras, det stod dock klart att statyn inte skulle överleva länge till om den utsattes för väder och vind, samtidigt var man ovillig att ta bort statyn från sin traditionella pålats på Capitulium. 1997 placerades istället en kopia av statyn på Capitolium medans originalet nu kan ses i ett glasinhägnat atrium på Musei Capitolini tillsammans med andra bronsstatyer. 

2019-09-10  10:46

Commodus som Hercules flankerad av två tritoner. En fantastiskt välbevarad byst av kejsar Commodus (spelad av Joaquin Phoenix i Ridley Scotts Gladiator) utklädd till Hercules med skinnet av det Nemeiska lejonet på huvudet, en klubba i sin ena hand och Hesperidernas gyllene äpplen i den andra. Basen, som är något skadad, hade ursprungligen två amazoner, två ymnighetshorn och en glob med stjärntecknen Oxen, Stenbocken och Skorpionen. Åtskilliga skilda teorier existerar om varför just dessa tre. Det är inte heller klart om han genom att avbilda sig som Hercules vill visa att han liksom honom var en människa som blivit gud, eller om det bara är en form av idoldyrkan. Gruppen hittades tillsammans med flera andra statyer under utgrävningar på 1800-talet i ett underjordiskt rum i Horti Lamiani-komplexet, en villa med stora trädgårdar som troligen tillhört kejsaren.

2019-09-10  11:00

Förgylld bronsstaty av Hercules Statyn har sitt ursprung i Forum Boarium, där den hittades under Sixtus IV:s pontifikat. Statyn ska ha varit kultstatyn i det runda templet från 200-talet f.Kr som står där än idag tillägnat den grekiska hjälten. Statyns proportioner och tyder på att den är baserad på en grekisk modeller från 300-talet f.Kr., i den lysippiska stilen. En hypotes är att den kunde ha gjutits direkt från formen av en staty från den tiden. Lysippos räknas tillsammans med Scopas och Praxitelesen av de tre stora skulptörerna från Greklands klassiska period i skiftet till hellenismen. Lysippos arbetade enbart med brons och var Alexander den stores hovskulptör. Lysippos stil karakteriseras av smala, utdragna lemmar och lite för små huvuden som gav intrycket att statyerna var högre än de egentligen var. Hans elev Chares av Lindos var skulptören bakom kolossen på Rhodos.

2019-09-10  12:10

Bronshuvudet från en akrolitisk kolossalstaty föreställande Konstantin den Store. Statyn tillverkades troligen innan 326 e.Kr. då Konstantin firade sitt tjugonde år på tronen och bör ha varit mellan 10 och 12 meter hög. Ingenting är känt om statyns ursprung och huvudet finns inte omnämnt förrän på 1320-talet då den var placerad mellan Lateranbasilikan och Lateranpalatset. 1471 donerade påve Sixtus IV resterna av statyn till Palazzo dei Conservator, nu en del av Musei Capitolini. Huvudet har identifierats som Konstantin utifrån mynt och det kolossalhuvud i marmor som även detta finns på Musei Capitolini. Andra har dock, utifrån mynt, identifierat det som tillhörande Konstantins son, Konstantius II. Det har även föreslagits att statyn skall vara en omarbetad version av en äldre kolossalstaty föreställande Nero.

2019-09-10  11:20

De Kapitolinska museerna är inhysta i tre palats på Capitolium, den minsta av roms sju kullar. Palazzo dei Conservatori uppfördes under medeltiden över templet till Jupiter "Maximus Capitolinus", det antika Roms viktigaste tempel. Palatset kom senare att renoveras och byggas om under Michelangelos ledning. I Horatii och Curiatii salen placerades från och med 1500-talets början statyer av påvarna, varav två står kvar än idag. Salen är dekorerad med fresker utförda av Giuseppe Cesari, vid tiden en av sedd som en av Roms främsta konstnärer, idag mest känd för att ha anställt den unge Caravaggio då denne först anlände till Rom. Freskernas motiv är hämtade från Roms historia så som den berättas av den romerske historikern Titus Livius i Ab Urbe Condita, (Böcker från stadens grundläggning). I Horatii och Curiatii salen placerades från och med 1500-talets början statyer av påvarna, varav två står kvar än idag. Sabinskornas bortrövande, utförd 1635-1636, skildrar en händelse i Roms tidiga historia, enligt Livius strax efter stadens grundande i mitten av 700-talet f.Kr., då Romulus oroades av att staden hade en nästan uteslutande manliga innevånare. För att befolka den nygrundade staden hade Romulus bjudit in nybyggare för närliggande städer, men även gett amnesti till kriminella i området om de bosatte sig där, detta hade lett till ett kraftigt överskott på män och utan kvinnor skulle man inte kunna upprätthålla stadens befolkning mer än en generation. Sabinerna fruktade framväxten av ett rivaliserande samhälle och vägrade att låta sina kvinnor gifta sig med romarna. Rom bjöd då in Sabinerna till Neptune Equester festivalen, vilka var ivriga att själva se den nybildade staden för sig själva. Då Romulus under festivalen gav en signal genom att ställa sig upp och svepa sin kappa om sig, kidnappade romarna trettio Sabinska kvinnor. Alla kvinnor som bortfördes vid festivalen var oskulder förutom en gift kvinna, Hersilia, som Romulus själv tog som hustru. Hersilia ingrep sedan för att stoppa det efterföljande kriget mellan romarna och Sabinerna, och de bortförda kom snart att acceptera de romerska männen som sina nya makar. Statyn av påve Urban VIII utfördes av Gian Lorenzo Bernini någon gång mellan 1635 och 1640.

2019-09-10  11:21

Numa Pompilius instiftar Vesta kulten, utförd 1636-1638. Numa Pompilius var enligt legenden den andra konungen i Rom, efter Romulus. Han var av Sabinskt ursprung, och instiftade många av Roms viktigaste religiösa och politiska institutioner, såsom den romerska kalendern, kulterna kring Vesta, Mars, Jupiter och Romulus, samt ämbetet Pontifex Maximus, en titel som fortfarande finns kvar och som idag innehavs av påven. Vesta kulten togs av Numa till Rom från Alba Longa. Rhea Silvia, Romulus och Remus moder hade varit en Vestal i Alba Longa. I det antika Rom var Vestalerna prästinnor åt Vesta, härdens gudinna, och sågs som fundamentala för Roms fortlevnad och säkerhet. De vakade över den heliga elden som aldrig fick släcka. Vestaler befriades från de vanliga sociala skyldigheterna som att gifta sig och skaffa barn och tog ett 30 år långt kyskhetslöfte för att ägna sig åt studiet och korrekt efterlevnad av religiösa ritualer som var förbjudna för manliga prästers att lära sig.

2019-09-10  11:22

Striden mellan Hotarii och Curiatii, målad 1612-1613. Enligt romersk mytologi ledde Aeneas efter Trojas fall en grupp överlevande trojaner genom Medelhavet för att slutligen hamna på den italienska halvön. När han landade i Italien välkomnades han av Latinus, kungen av de tidiga latinarna. Snart gifte sig Aeneas med kung Latinus dotter, Lavinia, och då Latinus senare dödades i strid och gjordes Aeneas till kung över latinarna och hans son Ascanius till hans efterträdare. Några år senare dödades även Aeneas i strid, och Ascanius blev kung över latinarna. Ascanius byggde då Alba Longa som sin huvudstad på sluttningen av berget Alba. Efter staden Roms grundande uppstod en konflikt mellan de båda städerna och under Roms tredje konung Tullus Hostilius utbröt krig. Båda städerna insåg dock att en än större hot mot dem var etruskerna i staden Veii, och för att inte Roms och Albas arméer skulle tillintetgöra varandra och öppna för en etruskisk invasion beslutade man istället att tre bröder, trillingar, från vardera sida skulle strida mot varandra, och den förlorande sidan skulle acceptera utgången som ett förlorat krig. Från Rom, tre bröder Horatii, och från Alba, tre Curiatii. Striden började med att två av romarna var de första som föll. Sedan dödade den återstående romaren, Publius Horatius, alla tre bröderna från Alba Longa och vann därmed seger för Rom. Därefter beordrade Tullus att Albas kung Mettius skulle återvända hem med sin armé, men att vara beredd i händelse av krig med Veii. Alba Longa blev nu i princip en vasallstat åt Rom.

2019-09-10  11:22

Romulus och Remus hittas diande en varghona, 1596. Romulus och Remus föddes i Alba Longa, till Rhea Silvia, var en av Vestalerna och dotter till den tidigare konungen, Numitor, som hade fördrivits av sin bror Amulius. Enligt vissa källor var guden Mars deras far, efter att han träffat Rhea Silvia då hon besökt en helig lund tillägnad honom. Kung Amulius såg tvillingarna som ett möjligt hot mot hans styre och beordrade att de skulle dödas och de övergavs vid stranden av floden Tibern för att dö. De räddades av guden Tiberinus, Flodens Fader, och överlevde efter att ha adopterats av en varghona i en grotta som nu kallas Lupercal. Så småningom adopterades de av herden Faustulus, hos vilken de växte upp, omedvetna om sina sanna identiteter. När de blev äldre drogs de in i en tvist mellan anhängare av Numitor och Amulius. Som ett resultat togs Remus till fånga och fördes till Alba Longa. Både hans farfar och kungen misstänkte hans sanna identitet. Romulus organiserade ett fritagnings försök och fick nu vetskap om sitt förflutna och slog sig samman med sin farfar för att återinsätta honom på tronen. Amulius dödades och Numitor blev kung i Alba. Tvillingarna beslutade nu att bygga en egen stad. De kunde dock inte komma överens om på vilken av de sju kullarna staden skulle ligga. Konflikten eskalerade och slutade med att Romulus dödade Remus och sedan grundade staden Rom på Palatinen.

2019-09-10   11:32

Lupa Capitolina; den kapitolinska varginnan är en bronsskulptur föreställande en scen från legenden om grundandet av Rom. Skulpturen visar en varg som diar de mytiska tvillinggrundarna av Rom, Romulus och Remus. Åldern och ursprunget för den kapitolinska vargen är kontroversiella. Statyn ansågs länge vara ett etruskiskt verk från det femte århundradet f.Kr., med tvillingarna tillagda i slutet av 1400-talet e.Kr., troligen av skulptören Antonio del Pollaiuolo. Men en kol-14- och Termoluminiscensdatering tydde på att vargdelen av statyn snarare hade gjutits någon gång mellan 1021 och 1153, men resultaten är motstridiga och det finns ännu ingen konsensus för en reviderad datering. Under en konferens i ämnet fortsatte de flesta akademiker att stödja ett forntida etruskiskt ursprung. En analys av metallen tyder på att den innehåller bly från en källa som inte är känd för att ha producerat bly under medeltiden.Om skulpturen skulle vara etruskisk så betyder det naturligtvis att den ursprungligen inte hade något att göra med Romulus och Remus utan bara föreställde en varghona.

2019-09-10  13:03

Den kapitolinska Venus är en marmorstaty av Venus som är något över i naturlig storlek. Det är en Antoninsk kopia av en sen-hellenistisk skulptur som i slutändan härrör från Praxiteles. Men medans Praxiteles original, Afrodite av Knidos, visar Afrodite täckande sitt kön med ena handen och sträckande sig efter en badhandduk med den andra är detta en så kallad Venus Pudica (modest Venus)  där hon, stället för att sträcka sig efter en handduk, gör att misslyckat försök att täcka sina bröst. Statyn hittades på Viminalen under Clements X (1670–76) pontifikat, i trädgårdarna som tillhör Stazi nära San Vitale. Påven Benedikt XIV köpte den av Stazi-familjen 1752 och skänkte den till Musei Capitolini. Den kapitolinska Venus sågs länge som en sämre kopia än sin syster Venus De' Medici på Ufizzi. Dess ryktbarhet har dock växt med tiden på den florentinska Venus bekostnad då den senare har visat sig vara utsatt för sentida kraftiga restaureringar.

2019-09-10  13:18

Harpokrates statyn hittades 1741 i ett rum i under en av byggnaderna i Hadrianus villa. År 1744 donerade Benedictus XIV den till de kapitolinska samlingarna. I egyptisk mytologi var Horus barn till Isis och Osiris, eller senare till Serapis, den alexandrinska varianten av Osiris. Namnet Harpokrates var en hellenisering av det egyptiska Har-pa-khered eller Heru-pa-khered, "Horus Barnet". Harpokrates avbildas som en naken pojke med fingret mot munnen, precis som den egyptiska hieroglyfen för ordet "barn." Detta missuppfattades av greker och romare som tolkade honom som tystnadens och hemlighetens gud. I alexandrinska och romerska intresset för de grekisk-romerska mysterierna vid millennieskiftet kring Kristi födelse blev dyrkan av Horus vida utbredd, kopplad till hans mor Isis och hans far Serapis. På detta sätt kom Harpokrates, Horus barnet, att personifiera den varje dag pånyttfödda solen, vintersolens första värme och även en bild av den tidiga vegetationen.