Venedig

2021-11-24  09:39

Temat i de flesta mellanbysantinska kyrkors narthex är den Yttersta Domen, har uppträder i ställer berättelserna från Genesis och Exodus: huvudämnena är skapelsen och Babels torn tillsammans med Noas, Abrahams liv, Josef och Moses. Särskild tonvikt läggs på berättelserna om mordet på Abel och Abrahams gästfrihet. Dessa är placerade i lunetterna på vardera sidan om ingången till kyrkan, detta på grund av analogierna med Kristi död och den eukaristiska måltiden. Man har i flera hundra år insett att de individuella scenerna ligger mycket nära illustrationerna i The Cotton Genesis, ett grekisk illuminerat manuskript av Första Moseboken från 300- eller 400-talet. Ungefär etthundra av de 359 miniatyrerna i manuskriptet användes som förebilder för kyrkans mosaiker. Manuskriptet är av egyptiskt ursprung och kan ha nått Venedig antingen som ett resultat av venetianernas handel i östra Medelhavet eller som krigsbyte från det fjärde korståget. Berättelsen börjar i vad som tidigare var den södra ingången med Skapelse kupolen, som öppnar med Guds ande svävande över vattnet och avslutas med att Adam och Eva kastades ut från Edens lustgård. Liksom i The Cotton Genesis framställs Kristus som aktivt deltagande i skapelsen. De tjugofyra berättelserna är arrangerade i tre koncentriska cirklar vilket sannolikt härrör från antika och medeltida kosmologiskt tänkande samtidigt som det anspelar på den heliga treenigheten.

2021-11-24  09:44

Det är oklart i vilken grad den förödande branden som svepte över Venedig 1106 förstörde de tidigare mosaiker och gjorde det nödvändigt att ersätta dem, men slutet av 1100-talet är utan tvekan det viktigaste århundradet för de inre mosaikerna, liksom arbetet i absiden och den enorma Yttersta domen på Torcello. Troligen var hantverkare från Konstantinopel ansvariga för utförandet, åtminstone till en början, innan lokala hantverkare lärde sig tekniken av dem och kunde fortsätta själva. De efterföljande århundraden såg ett behov av nya mosaiker och av betydande renoveringar. Paolo Uccello och Andrea del Castagno var bland konstnärerna som kallades in för att restaurera och lära sig hur mosaiker utfördes. Senare ingrepp handlade mer om att ersätta gamla och "omoderna" mosaiker med nya verk, då baserade på skisser av bland annat Titian, Veronese och Tintoretto. Den nya Apokalypsmosaiken i långhusets västra ände var ett av dessa moderna tillägg. Först 1610 utfärdades ett dekret som stoppade denna praxis, eftersom de äldre verken ofta sågs som bättre än de nya. Detta dekret var antagligen inte speciellt effektivt måste upprepas flera gånger under de kommande århundradena. Då antalet nya mosaiker minskade sjönk även kunskapsnivån hos de hantverkare som skulle utföra restaureringar för att nå sin botten både vad gäller utförande och material under 1800-talet.

2021-11-24  09:47

Pal d'Oro är ett antemensale gjort av guld och silver och har nu 187 emalj plaketter och nästan 2000 ädelstenar. Det tillverkades ursprungligen för doge Pietro Orseolo 976, arbetades om 1105 och placerades på baksidan av altaret. Det gjordes sedan om igen 1209 och 1345. Här visas scener från Markus liv, dessa var ursprungligen placerade längst längst ner men går nu högst upp och ner längst sidorna av den centrala delen. Huvudsektionen har Kristus i centrum, med de fyra evangelisterna i cirkulära paneler, flankerande rader av apostlarna, med änglar ovanför och de tolv profeterna nedanför. 1209 lades de sju större panelerna, plundrade från Konstantinopel, till längs toppen. Sex paneler föreställande scener från evangelierna flankerar Ärkeängeln Mikael. Dessa emaljpaneler kom troligen från kyrkan i Pantokratorns kloster i Konstantinopel. 1345 fick guldsmeden Giovanni Paolo Benesegna i uppdrag att göra en gotisk ram runt verket samt lägga till ännu fler ädelstenar.

2021-11-24  09:51

I kyrkans huvudaltare vilar Evangelisten Sankt Markus reliker. De omnämns i Venedig så tidigt som på 800-talet i både Doge Giustiniano Participazios testamente och i en reseskildring från en franciskaner munk då han återvände från en pilgrimsfärd till det heliga landet. Den äldsta bevarade skriftliga redogörelsen för överförandet av relikerna från Alexandria i Egypten till Venedig, dateras dock endast till 1000-talet, även om tidigare skrifter uppenbarligen existerade och användes som källor. Där berättas hur en flotta på tio venetianska handelsfartyg under en storm sökte skydd i den muslimsk kontrollerade staden Alexandria. Detta sades vara "genom Guds vilja", och var därför inget avsiktligt brott mot kejsar Leo V:s edikt som förbjöd all kommersiell kontakt med muslimerna. I Alexandria går två av de venetianska köpmännen, Buono da Malamocco och Rustico da Torcello, dagligen för att be vid Sankt Markus grav, belägen i en kyrka nära hamnen, och blir där bekanta med en lokal präst och en munk, Theodore och Stauracius. Theodore. Dessa är oroad över det krympande kristna samfundet under islamiskt styre, och berättar att kalifen Al-Ma'mun har beordrat rivningen av kyrkan för att återvinna byggmaterial till nya moskéer. De föreslår att helgonets kropp skall föras i säkerhet till Venedig. För att undvika att väcka misstankar ersätts kroppen först med kvarlevorna av Saint Claudia, som även dessa finns i kyrkan. Markus reliker placerades sedan i en korg och täcktes med fläsk, för att undgå de muslimska tulltjänstemännen. De fördes ombord på venetianernas skepp, vilket undkommer skeppsbrott under resan då Sankt Markus dyker upp och varnar sjömännen för faran. Flera andra mirakel inträffar under resan, vilket bekräftar relikernas äkthet. När skeppet slutligen anländer till Venedig tas kroppen emot av biskopen av Olivolo och förs sedan i procession till dogepalatset.

2021-11-24  10:18

Cavalli di San Marco, även känd som Triumf Quadrigan, är en uppsättning bronsstatyer bestående av fyra hästar, ursprungligen en del av ett monument som föreställde en quadriga (en fyra-hästars kapplöpningsvagn). Hästarna placerades på fasaden, i loggian ovanför basilikans port efter att ha förts till Venedig i samband med plundringen av Konstantinopel 1204. De förblev där tills Napoleon 1797 erövrade Venedig och förde dem till Paris där de under några år prydde den nybyggda triumfbågen Arc de Triomphe du Carrousel, men återlämnades till Venedig 1815. Skulpturerna har idag tagits bort från fasaden och placerats i basilikans inre för att bevara dem, med kopior i dess tidigare position i loggian. Enligt somliga forskare hävdar att det naturalistiska återgivningen av djuren och tekniska expertisen vid utförandet pekar på ett klassiskt grekiskt ursprung. De tillskrivits då ofta den grekiska skulptören Lysippos, verksam på 300-talet f.Kr.. Ett troligare datum är dock första eller andra århundradet efter Kristus, ungefär samtida med den berömda ryttarstatyn av Marcus Aurelius i Rom (ca 175 e.Kr.). Hästarna, tillsammans med quadrigan, stod länge på Hippodromen i Konstantinopel och kan vara de "fyra förgyllda hästar som står ovanför Hippodromen" som "kom från ön Chios under Theodosius II" vilka omnämns i 800-tals krönikan Parastaseis syntomoi chronikai. Där stod de fortfarande kvar 1204, då staden plundrades av venetianska styrkor under det fjärde korståget. Halsbanden som de fyra hästarna bär lades till 1204 för att dölja var djurens huvuden hade kapats inför transporten till Venedig.

2021-11-24  10:20

Den första kyrkan som byggdes på platsen var tillägnad Saint Theodore, Venedigs första skyddshelgon. År 829 gjordes kyrkan större, på instruktioner från doge Justinian Partecipacius, detta för att göra ett kapell att inhysa kvarlevorna av Sankt Markus. Invigd 832 återstår idag ingenting av denna kyrka, som skadades svårt i bränderna som rasade under revolten mot doge Pietro IV Candiano 976. Kyrkan återuppbyggdes av doge Pietro Orseolo. Man vet ingenting med säkert om utseendet på dessa kyrkor båda. Orselos kyrkan stod i 80 år innan den ersattes av den nuvarande byggnaden, troligen påbörjad 1063 av doge Domenico Contarini och invigd 1094 av doge Vitale Falier. Den nuvarande byggnaden är i huvudsak denna 1000-talskyrka, även om den till att börja med var betydligt enklare. Dess form och utseende sägs ha varit baserad på de Heliga Apostlarnas sedan länge försvunna kyrka i Konstantinopel och att ha varit grekiska arkitekters verk. Basilikan är långt ifrån den största kyrkan i Venedig då dess läge, centralt i det ceremoniella Venedig, inte gjorde det möjligt att expandera annat än uppåt. Kyrkan fungerade ända fram till 1807 som ett palatskapell för dogerna och först efter att Napoleon tvingat den siste dogen att abdikera tog den över från San Pietro di Castello som biskopssäte i Venedig.

2021-11-24   10:26

År 810 flyttade Doge Agnello Participazio regeringssätet från ön Malamocco, först till området i dagens Rialto, då man beslutade att ett palatium duci skulle byggas. Inga spår av denna 800-talsbyggnaden finns idag kvar då palatset till stora delar förstördes på 900-talet av en brand. Återuppbyggnadsarbeten utfördes på uppdrag av Doge Sebastiano Ziani (1172-1178), en reformator som skulle drastiskt förändra hela utformningen av Markusplatsen. Det nya palatset byggdes som en fästning, med en fasad mot Piazzettan, den andra med utsikt över Sankt Markus hamnen. Politiska förändringar i mitten av 1200-talet ledde till ett behov av att ompröva palatsets utformning på grund av den stora ökningen av antalet medlemmar i det Stora rådet. Det nya gotiska palatset började byggas omkring 1340 och fokuserade mest på den sida av byggnaden som vetter mot lagunen. Först 1424 beslutade doge Francesco Foscari att utöka ombyggnadsarbetena till flygeln med utsikt över Piazzetta, där domstolarna låg, med en arkad på bottenvåningen på utsidan, samt öppna loggior på första våningen längs fasaden och innergården. 1483 bröt en våldsam brand ut i den sida av palatset som vetter mot kanalen, där dogelägenheterna låg. Återigen blev en större ombyggnad nödvändig och beställdes av Antonio Rizzo, som skulle introducera det nya renässansspråket i byggnadens arkitektur. En helt ny fasad byggdes upp längs kanalen, som sträcker sig från Ponte della Canonica till Ponte della Paglia, med de officiella rummen dekorerades med verk av Vittore Carpaccio, Giorgione, Alvise Vivarini och Giovanni Bellini.

2021-11-24  11:20

Senatskammaren, även kallad Sala dei Pregadi, då dogen bad ledamöterna av senaten att delta i mötena som hölls här. Den 120 man stora senaten som sammanträdde i denna kammare var en av de äldsta offentliga institutionerna i Venedig; den hade först grundats på 1200-talet och sedan gradvis utvecklats över tid, tills det på 1500-talet var det organ som huvudsakligen ansvarade för det dagliga översynen av politiska och finansiella angelägenheter inom områden som tillverkningsindustri, handel och utrikespolitik. I det verk Tintoretto producerade för rummet är Kristus den helt dominerande gestalten; antagligen en hänvisning till senatorernas "konklav" som valde dogen, sedd som under Jesu beskydd. Lite är känt om Tintorettos, vars dopnamn var Jacobo Robusti, barndom eller utbildning. Enligt hans tidiga biografer Carlo Ridolfi (1642) och Marco Boschini (1660) var hans enda formella lärlingsutbildning en kort period i Titzians ateljé, som sparkade ut honom efter bara några dagar, troligen på grund av en personlighetskrock. Från den tiden och framåt förblev relationen mellan de båda konstnärerna frostigt, trots Tintorettos fortsatta beundran för Titian, han hade till och med en inskription med texten Il disegno di Michelangelo ed il colorito di Tiziano ("Michelangelos teckningar och Tizians färger") på väggen till sin ateljé. Titian, för sin del, såg hela sitt liv ned på Tintoretto som en andra klassens konstnär, även om han kunde uttrycka beundran för kompositionerna i vissa av hans tavlor. Rummet innehåller även fyra målningar av Jacopo Palma il Giovane, kopplade till specifika händelser i venetiansk historia.

2021-11-24  11:35

Det Stora Rådet ersatte folkets generalförsamling (Concio eller Arengo, som sammankallades endast för att ratificera lagar och välja en ny doge. Dess roll var att välja alla magistrater, godkänna lagar, samt utöva domarfunktioner, bland annat beviljandet av benådningar. Men på 1200-talet hade rådet blivit för stort och otympligt, med cirka 300-400 medlemmar och ständigt växande. Det ledde till en serie begränsningar för berättigande till medlemskap i det Stora Rådet, något som började 1297 med dekretet Serrata del Maggior Consiglio, eller "Stängningen av det stora rådet", och slutligen 1315 med sammanställningen av en förteckning över berättigade familjer i Libro d'Oro eller "Gyllene Boken". Pauda konstnären Guariento di Arpo bjöds 1365 in att måla en enorm fresk föreställande Marias Himmelska Kröning på ena kortväggen i den Stora Rådskammaren. 1577 bröt nästa stora brand ut palatset vilken förstörde rådskammaren vilken måste total renoveras. Vid en senare renovering av rådskammaren 1904 togs väggmålningarna ned och det visade sig att Guariento fresk under inte var fullt så förstörd som man tidigare trott. Resterna av fresken avlägsnades från väggen för att restaureras och kan idag ses i ett intilliggande rum. 

2021-11-24   11:41

En tävling utlystes där konstnärer fick komma in med skisser för att ersätta Guariento fresk. Detaljerade anvisningar om innehåll och komposition gavs, där den centrala tanken var återskapandet av de visuella aspekterna av det förstörda konstverket så nära som möjligt. Paolo Veronese och Francesco Bassano valdes ut att färdigställa det enorma konstverket tillsammans, men Veronese dog innan arbetet hann påbörjas och uppdraget gick istället till Tintoretto. Tintoretto presenterade två skisser, båda skiljer sig avsevärt från den slutliga versionen; detta var hans sista större verk och det fullbordades mestadels av hans verkstad under ledning av hans son, Domenico. Denna gigantiska målning, Il Paradiso - en av världens största målningar på duk, nästan 25 meter lång - målades i sektioner i den stora stora salen i Scuola della Misericordia. I Tintorettos paradis är det Jesus Kristus, och inte Maria, som står i centrum, och skildringar av bebådelsen togs bort, vilket än mer betonade bilden av Kristus som är överglänsande Maria. Men båda figurerna måste dock inkluderas för att förbli trogen paradiset som det skildrades i Guarientos originalverk. Skaror av änglar såväl som helgon skall framkalla tanken på den Yttersta Domen. Detta är tänkt att fungera som en påminnelse till rådsdeltagarna att tänka på sina handlingar och sin moral eftersom det kommer att få konsekvenser i slutändan. En anledning till att Tintoretto inte ursprungligen fick jobbet var antagligen hans ålder, han var nu för gammal för att klättra runt på byggnadsställningar för att lägga på den sista handen på målningen då den var på plats, något han i stället överlät till sin son Domenico. Tintoretto målade själv flera takpaneler till rummet där tonvikten ligger på staden Venedigs unika politiska struktur, militära styrka och framgångar samt dess medborgerliga rättigheter. Detta samtidigt som man hyllade stadens unika regeringsform och medborgarfrihet samt exemplifierade hur Venedig var jämlika med det heliga romerska riket och påvedömet.

2021-11-24  11:43

Paradiset har runt 500 figurer. Tintoretto utvecklade vad som kom att kallas prestezza, en målningsteknik som använder snabba penseldrag för att göra intryck av ansikten och föremål i stället för att måla ut dem i detalj. Först applicerades en brun grundfärg på duken. Därefter gjordes en grov skiss i vitt, varefter färgerna applicerades. Tekniken möjliggör ett snabbare utförande och gör grundfärgen till en integrerad del av själva målningen. Tintoretto var övertygad om att högre produktions hastighet till lägre kostnad skulle vara mer lönsam än det noggranna, lager-på-lager arbete som hans tidigare lärare, Titian, ägnade sig åt. Tintoretto förlitade sig på snabbt utförande, flexibel prissättning och hög omsättning för att fylla en luckan i marknaden vid sidan av de exklusiva kunder som hade råd att, eller var villiga att, betala Titians höga priser. Men prestezza-teknikens ofärdiga utseende, med synliga penseldrag, var otillfredsställande för många, vilket ledde till att han alienerade sig från många kunder. Han kom ändå att bli en av de mest framgångsrika venetianska konstnärerna.

2021-11-26  09:56

Religiösa brödraskap av lekmän var vanliga i senmedeltidens Italien och kallades ofta confraternita eller compagnia. Termen som användes i Venedig var scoula, vilken tillämpas på olika religiösa välgörenhetsorganisationer organisationer. De var placerade under den venetianska regeringens sekulära jurisdiktion, så deras religiösa hängivenhet hade något av medborgerlig karaktär, och så de sågs som rörelser för social sammanhållning. Medlemskapet var brett baserat och omfattade vanligtvis även kvinnor, endast medlemmar av Venedigs ärftliga patriciat och prästerskapet uteslöts från fullt medlemskap i en scoule, dessa kunde dock bli hedersmedlemmar. I princip var endast uteliggare, tiggare, prostituerade och andra sociala utstötta helt uteslutna. Som mest fanns det nio Scuole Grande och 925 scuole piccole. Scuole Grande hade alla sina egna byggnader, byggda på 1400- och 1500-talen, något Scuole Piccolo oftast inte hade. De tidigast grundade scuola grande var Santa Maria dell Carità och San Marco 1260 och den sista Scuola dei Carmini, som grundats 1593. Scuola Grande di San Rocco grundades efter pestutbrottet 1478, initialt med begränsade ekonomiska resurser, och var tillägnat S:t Rochus, ett helgon som ansågs kunna skydda mot pesten. Detta ledde till att finanserna förbättrades efter ytterligare utbrott av pesten 1527 och 1571, och så i slutet av 1500-talet det var den rikaste av alla Scuole Grande. Det var den enda scuola som byggde sin egen kyrka. Byggandet av ett möteshus påbörjades 1517, mittemot torget från kyrkan, först av Pietro Bon, den arkitekt som var ansvarig för bottenvåningen. Han följdes av Sante Lombardo och sedan, från 1527, av Antonio Scarpagnino, som avslutade den övre delen av fasaden och dess kolonner. Arbetet slutfördes 1560, vilket resulterade i den största av scuole, och den bäst bevarade.

2021-11-26  10:07

I Sala dell' Albergo häger ett av Tintorettos främsta verk, Korsfästelsen från 1566. Tavlan som täcker en hel vägg har ett gytter av människor och där alla händelser i passionshistorien tycks utspelas på en gång. Genom att låta en av tjuvarna vid Kristus sida vara på vät att fästas på korset, den andre tjuvens kors är på väg att resas, medans Kristus själv redan hänger på sitt kors, kan Tintoretto avbilda hela korsfästelseprocessen i på en gång. Mannen i den blanka blåa manteln, ovanför mannen som står och gräver, antas vara konstnären själv. Tintoretto betalades 250 dukater för målningen, som genast blev berömd. Kardinal Fernandino de' Medici lät beställa en en gravyr av tavlan från Agostina Carracci, och bland annat Rubens och Van Dyck gjorde studier av den. Tintoretto hade upptagits i scuolan 1565, året innan han målade Korsfästelsen, och fortsatte att arbeta i rummet fram till 1567. Hans senare arbete verkar ha skett på eget initiativ och för liten eller ingen betalning. Under 1566-7 målade han ytterligare tre scener från passionen på rummets övriga väggar, Kristus inför Pilatus, Vägen till Golgata och en Pieta.

2021-11-26  10:08

Två år innan Korsfästelsen målades, den 31:a maj 1564, hade Scuola Grande di San Rocco utlyst en tävling bland Venedigs konstnärer för en takmålning i den stora salen. Tintoretto, Paolo Veronese, Federico Zuccari och Giuseppe Salviati bjöds in att komma med förslag på ett verk. Medans de andra konstnärerna några veckor senare lämnade i skisser över de tilltänkta verken lämnade Tintoretto in en färdig målning föreställande sculans skyddshelgon Sankt Rochus. De övriga konstnärerna protesterade mot Tintorettos tilltag att lämna in en färdig duk, men han förklarade att det var så han arbetade och något annat sätt att arbeta på kände han inte till. Han beklagade om han gjort något fel och förstod om man inte ville betala honom för hans arbete och att han därför istället valde att donera målningen till sculan, medveten om att deras stadgar förbjöd dem att tacka nej till donationer. Tävlingen avlystes, och målningen fick hänga kvar.

2021-11-26  10:08

I juli 1575 erbjöd sig Tintoretto att måla den stora takpanelen gratis, och att vara färdig till Sankt Rochus festdag det följande året. Då han var klar med detta erbjöd han sig även att måla alla de övriga takpanelerna mot att scuolan betalade färg och material. Färdig med taket fortsatte han sedan att utan betalning måla resten av rummet, något som var klart sommaren 1581. Han målade naturligtvis inte alla tavlor helt själv, utan detta sysselsatte hela hans ateljé. Inte bara hans två söner Domenico och Marco arbetade i Tintorettos studio, utan även hans äldsta dotter Marietta, född av en idag okänd kvinna innan hans äktenskap. Marietta Robust, även kallad Tintoretta, kom att bli en av renässansens få kvinnliga konstnärer vi känner namnet på. Hennes karriär kom dock att bli kort då hon dog vid runt trettio års ålder. Den enda målning man idag med säkerhet kan säga målades av Marietta är ett självporträtt som idag finns på Ufizzi i Florens. 

2021-11-26  10:46

Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari, vanligtvis bara kallad Frari, ligger på Campo dei Frari i hjärtat av San Polo-distriktet och är stadens största kyrkan, tillägnad Maria himmelsfärd. Byggnaden är i tegel och är en av tre kyrkor l staden som fortfarande har kvar sitt venetiansk gotiska utseende. I likhet med många andra franciskanerkyrkor är exteriören ganska enkel, så även frontfasaden. År 1231, under Doge Jacopo Tiepolo, donerade staden mark på platsen för Franciskanerna att upprätta ett kloster och en tillhörande kyrka. Denna visade sig snabbt vara för liten och en treskeppskyrka påbörjades 1250 men färdigställdes inte förrän 1338. Nästan omedelbart började en ännu större kyrka, den nuvarande, att byggas vilken tog över ett sekel att göra klar. Den nya kyrkan vände den ursprungliga orienteringen och placerade fasaden mot torget och den lilla kanalen. Arbetet påbörjades under Jacopo Celega, men avslutades av hans son Pier Paolo. Campanilen, den näst högsta i staden efter San Marcos, stod färdig 1396. Huvudaltaret invigdes 1469 och den 27 maj 1492 invigdes kyrkan slutligen under namnet Santa Maria Gloriosa.

2021-11-26  10:51

Flera doger och andra ledande venetianer ligger begravda i kyrkan, men inget gravmonument är så mäktigt som det som tillhör Tizian. Tizian dog i Venedig den 27 augusti 1576, runt 90 år gammal. Det är oklart exakt vilket år han föddes. Han hade bett om att få bli begravd i Frari vid foten av Krucifixets altare där hans sista verk, en Pietà, lämnats ofullbordat, Denna färdigställdes senare av Palma den yngre. Mot slutet av 1700-talet ville många konstnärer resa ett monument till minne av konstnären. Canova fick 1790 i uppdrag att uppföra ett gravmonument. Projektet slutfördes dock aldrig på grund av Republiken Venedigs fall och brist på pengar. 1838 slogs kejsar Ferdinand I av Österike, vid ett besök i Venedig, av idén att resa ett monument till minne av konstnären som hade arbetat vid hans förfäders hov. Staden tillhörde vid den här tiden Österrike. Monumentet är i Carrara-marmor. I centrum dess kröns konstnären med en lagerkrans. I hans närhet finns statyer symboliserande måleri, skulptur, grafisk konst och arkitektur. Basreliefer påminner om Tizians viktigaste religiösa verk: i mitten Jungfru Marie himmelsfärd, till vänster S:t Petrus martyrskap från Verona, ett verk för kyrkan Santi Giovanni e Paolo, förstört under en brand; och till höger S:t Laurentius martyrskap, nu i I Gesuiti kyrkan i Venedig.

2021-11-26  10:54

Tizians stora altartavla i Pesarokapellet föreställande Madonnan och Barnet (målad 1519-26) visar dessa båda figurer, inte i tavlans centrum som brukligt var, utan vid sidan, nära toppen av en trappstegsplattform. Jungfru Maria tittar ner mot figurerna på dukens vänstra sida, medan Kristus ser ner till höger. I tavlans mitt sitter istället Petrus som känns igen på sin nyckel, vilken han av någon anledning har fastknuten på foten. Eftersom Frarikyrkan drivs av franciskanerorden har Tizian placerat ordens skyddshelgon, den Heliga Franciskus av Assisi, på en framträdande plats i målningen bredvid Kristusbarnet. St. Franciskus kan identifieras inte bara av den bruna kassock som bärs av franciskaner, utan också på tonsuren på hans huvud och av stigmatan i hans händer. Franciskus presenterar familjen Peraro för Jesusbarnet nedanför vilket flera medlemmar av familjen knäböjer i tillbedjan. Det var inte ovanligt att italienska målare från denna period inkluderar medlemmar av familjen som beställt verket, och som i det här fallet flera generationer av familjemedlemmar. Längst ner till vänster, klädd i svart, sitter Jacopo Pesaro, som 1502 ledde den påvliga flotten i en sjöslag där man besegrat ottomanerna, symboliserade av mannen i turban bredvid honom. Budskapet är att Pesaro för hedningarna till kristendomen (Madonnan och barnet) genom den katolska kyrkan (S:t Peter). Det röda baneret som balanserar Madonnan och Barnet bär påvens vapen, och nere i hörnet även Pesaros.

2021-11-26  11:17

Någon speciell begravningskyrka för stadens doger fanns inte, utan de kunde själva välja var de ville begravas. Bland de doger som ligger i Frari finns Francesco Dandolo (död 1339), vars grav pryds av en målning av Paolo Veneziano föreställande Madonnan och Barnet. Veneziano brukar ses som grundaren av "den venetianska skolan" inom konsten. Hans stil kallas italo-bysantinsk, där den bysantinska konsten blandats upp med gotikens mer statiska och dekorativa element, som duken i bakgrunden av den här målningen. Titzian måste naturligtvis ha sett målningen och även om den stilistiskt skiljer sig enormt från Pesaro Madonnan så är de två verken nästan identiska. Madonnan och Jesusbarnet tittar ned åt var sitt håll. Jesusbarnen ser mot den Helige Franciskus som presenterar målningens knäböjande sponsorer vilka avbildas i profil.

2021-11-26  12:12

Kyrkan uppfördes av den nu upplösta religiösa Humiliati orden i mitten av 1300-talet, under ledning av Tiberio da Parma, som även ligger begravd där. Den var ursprungligen tillägnad S:t Christopher, resenärernas skyddshelgon, men fick det namn under vilken den idag är känd under det följande århundradet. Detta då en staty av Madonnan, ursprungligen beställd för kyrkan Santa Maria Formosa men som inte ville ha den, fördes till kyrkan från en närliggande fruktträdgård (orto på italienska) där den hade stått, detta efter att statyn börjat utföra mirakel. Kyrkan låg på en svag grund och 1399 finansierades ett restaureringsprojekt av stadens Maggior Consiglio. Humiliati Ordern utestängdes 1462 från staden , på grund av sina "depraverade sedvänjor", och lydde sedan under ett antal olika ordnar fram till 1787, då endast tre cisterciensermunkar fans kvar där och kyrkan hamnade under offentlig förvaltning. Under de följande decennierna kom kyrkan att agera bland annat, stall, hölada och vinförråd. Kyrkan var nu kraftigt förfallen och en ganska amatörmässig restaurering påbörjades på 1840-talet under det österrikiska styret. Restaureringen avslutades 1869, då Venedig hade blivit en del av det enade kungariket Italien. Året innan hade kyrkan åter invigts som kyrka. På 1930-talet restaurerades åter kyrkan, en restaurering som till stora delar handlade om att återställe det som "restaurerats" på 1800-talet. Idag är kyrkan mest känd för att ha varit Tintorettos kvarters kyrka, och har flera av hans målningar.

2021-11-26  12:18

Bland kyrkans målningar av Tintoretto är den viktigaste antagligen Den saliga Jungfrun Marias tempelgång, cirka 1551-1556. Scenen föreställer en händelse som inte finns i något av de bibliska evangelierna, utan i Jakobs protevangelium. En text från slutet av det andra århundradet som, trots att den fördömdes av påve Innocentius I år 405, kom att bli central i utvecklingen av den medeltida kyrkans Mariakult. Under renässansen var uppfattningen att Jakobs protevangelium var äldre än de fyra bibliska evangelierna, därav namnet "protoevangelium". Några år tidigare hade Titzian gjort en tavla på samma tema till Scuola Grande di Santa Maria della Carit, en byggnad som senare kom att integreras i Gallerie dell'Accademia, dör tavlan idag hänger. Den målningen hade ursprungligen påbörjats av Pasqualino Veneto, en relativt okänd konstnär som dog innan tavlan var färdig. Tizians målning var en narrativ komposition som läses från vänster till höger, något som varit modernt på 1400-talet. Anledningen till att Tizian valde det sättet att utforma sin tavla kan ha berott på att han helt enkelt fortsatte på Venetos målning, att tavlan måste göras avlång på grund av platsen där den skulle hängas, eller som en hyllning till det tidigare venetianska måleriet. Tintoretto såg det här som en chans att överträffa Tizian i Tizians egen specialitet. I Tintorettos tala händer istället allt på en gång och över hela duken. I fall någon skulle missa att tavlan var tänkt på en knäpp på näsan åt Tizian så är den märkliga spetsiga obelisken men ett klot på toppen, mellan Maria och översteprästen, är lyft direkt från Tizian målning. Tintorettos målning kom att bilda skola för hur Marias tempelgång kom att avbildas i venetiansk konst under de kommande århundradena. Till och med "obelisken" med klotet kom att dyka upp i flera målningar, men bara målningar föreställande Marias tempelgång, och bar i Venedig. Tavlan är ovanligt detaljerad för att vara av Tintoretto, med ovanligt få personer och till och med med bladgulds dekorationer på trappstegen. Han gick dock inte så långt som till att måla himmelen blå

2021-11-26   12:19

Tintoretto bodde större delen av sitt liv i ett hus mindre än 150 meter från kyrkan, ett hus som står kvar än idag. Han och hans familj ligger även begravda i kyrkan, med en betydligt diskretare sten än Tizian. Fortfarande populär i sina hemkvarter ser grannarna till att där alltid finns färska blommor på hans grav.

2021-11-26  12:28

I det första kapellet på vänster sida finns en tom ram och ett färgfotografi av Giovanni Bellinis lilla panelmålning av Jungfrun och Barnet från 1480. Målningen stals (för tredje gången) från kyrkan den 1 mars 1993, efter att 1969 ha restaurerats efter en tidigare stöld. Kapellet har även haft en takmålning av Gud Fadern med Änglar med paneler av musicerande änglar på sidorna. Mittpanelen föll ner under det sena 1600-talet och de musicerande änglar försvann 1733. De har alla nu gått förlorade.